SRMR: Kärleken till cyklingen och bergen sätts på prov

På lördag morgon startar jag (Sue Paz Thunström) & Marika Wagner vårat största äventyr någonsin. Vi är båda erfarna multisportare men det här är en ny nivå av äventyr en som bara innefattar cykling och bergen.

(Notering: Inlägget nedan är skrivet på flighten mellan Stockholm och Istanbul, innan mellanlandningen vidare mot Bishkek i måndags eftermiddag.)

Då va det dags. Vi sitter här på flyget på väg mot Kirgizistan. Marika sitter närmst fönstret och läser i en bok om uthållighet, läser på och förnyar kunskap som hon resan besitter för att bli en ännu bättre coach gentemot sina adepter. Jag hyser en sån otrolig respekt emot denna kvinna, hon är stark, klok och ödmjuk.

Marika kom in i mitt liv för bara några år sen och jag kan idag inte tänka mig ett är utan hennes närvaro. Året vi möttes för fösta gången ”officiellt” va 2016 och hon höll en föreläsning om Swimrun. Ett möte va allt som behövdes för att veta att vi två skulle fortsätt umgås och bli nära vänner. Redan vid det mötet erbjöd jag nämligen mitt hem till denna resande äventyraren som hyrt ut sitt hem & nu mellanlanda hos sina föräldrar under besöket i Stockholm. Jag va och är som ni märker fortfarande imponerad av denna äventyrerska.

Nu sitter vi här. Ihopvikta eller nja okej vi har tre säten för oss själva och ingen av oss är särkilt långa. Jag är längst med mina 172 cm men är gammal truppgymnast från barnsben och den smidigheten har jag ändå förvaltat rätt ok. Nog om det.

Hur hamnade vi på detta flyg? I slutet av november kommer en fråga på messenger av en man som skickar en länk till tävlingen och en fråga om jag kan tänkas följa med honom på det här 9-14 dagar (och nätter!) långa självsupporterande bike-packning-tävlingen. Att cykla längst silkesvägen i Kirgistans berg. En 1 700 km lång bana med ca 28 000 höjdmeter. Mitt svar är: ”Ge mig 48 timmar.” Samtidigt som jag får frågan är jag i Tokyo på middag med mina kollegor under en av kvällarna under våran pågående virtual reality konferens klädd i klänning, klackar och med designer handväskan hängandes över axeln. Kontraster.

Jag skickar iväg meddelandet får ett svar om att anmälan öppnar 1 december så vi måste bestämma oss snart. Jag svarar, äter vidare och börjar genast fundera på vad det skulle kunna innebära. Är det ens säkert i Kirgizistan? Vad skulle pappa säga (ja, jag är pappas flicka)? Är det rätt människa att göra det här äventyret med? Vill jag? Klarar jag av det? Något inom mig har tänts & den lågan växer sig sakta starkare.


24 timmar senare har jag besökt UD-hemsida, googlat om landet, tävlingen och bestämt mig. Jag väntar ytterligare 24 timmar innan jag svarar. ”Ja, vi kör!” Sen kommer tystnaden. 24 timmar går innan jag får ett meddelande tillbaka: ”Förresten, jag kan inte. Ska nog flytta från Sverige i september så det passar dåligt.” Luften går ur mig tillfälligt men lågan inom mig har inte slocknat. Jag packar min väska, det är dags att flyga hem från Tokyo och konstaterar att jag ändå vill testa det här. Naturen verkar utöver otrolig och jag behöver ett äventyr. Min själ behöver ett nytt äventyr och jag älskar verkligen att cykla.

Väl hemma i Sverige har jag det klart jag ska köra tävlingen och jag har det självklara valet av partner. Marika Wagner, hon älskar äventyr och älskar cykling. Jag skickar länken med tävlingen och frågan till henne. Svaret kommer fort: ”Ja!” Ja nästan lite för fort för att jag ska tro henne så några dagar senare skickar jag frågan igen. Samma svar: ”Ja!”

Foto: Otto Norin

Vi är igång. Jag läser igenom hela tävlingsmanualen och blir lite yr av alla bokstäver (Marika borde läst den hon är bättre på bokstäver än mig) & jag återger informationen om antalet bergspass runt 4000 meter (8 st) längsta sträckan utan en by i sikte (300 km) och vi anmäler oss gemensamt.

Att förbereda sig för något sånt här går inte riktigt. Eller ja självklart kan man ut & cykla långt & testa på bike packning livet. Men tävlingen är också på hög höjd, berg som vi inte har hemma och för att bo i träna i ett lika de klimat krävs pengar och tid. Vi får helt enkelt fortsätta gneta på hemma, förlita oss på information kring hur vi reagerat på höjd tidigare och andas ut.

Whyoming – Foto: Kaori Peters 2016

Vi är båda extremt ödmjuka inför det som kommer. Snudd på rädda. Vi har tävlat långt och länge tidigare. Haft skavsår på obekväma ställen och ändå ”tvingats” till att fortsätta. Vi älskar att dela våra äventyr med andra lagkamrater och den här gången för vi göra det tillsammans inte med tre andra män vilket brukar va standard i Adventure Racing tävlingar. Tre män och en kvinna.

Marika och jag tävlar i DUO kategorin. Totalt tävlar 138 personer. I DUO finns 15 Duo Men, 8 Duo Mix och ja bara 2 i Duo Women, vi och några kvinnor från Tyskland/Schweiz. I SOLO finns det ytterligare 8 kvinnor. Alla ska vi ge oss ut på samma bana och ta oss an samma utmaning med samma mål. Att ta sig till målet med så lite smärta och problem som möjligt.

På lördag börjar tävlingen och jag är glad över att äntligen vara på väg och längtar efter start även om jag vet att det kommer bli 10 och kanske fler nätter utan ordentlig sömn kommer jag nog få det svårt att somna på fredagkväll efter racemötet.

Spänd av förväntan & ödmjuk inför bergen och dess vädergudar.

Håll alla tummar och tår för oss och följ oss via länken nedan:
https://srmr2019.maprogress.com/?bib=225B

Tack för ditt stöd och WOW till att du orkade läsa allt ovan! 🙂

Ciao!
//Sue Paz Thunström

(Visited 11 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *