SRMR: Kärleken till cyklingen och bergen sätts på prov

På lördag morgon startar jag (Sue Paz Thunström) & Marika Wagner vårat största äventyr någonsin. Vi är båda erfarna multisportare men det här är en ny nivå av äventyr en som bara innefattar cykling och bergen.

(Notering: Inlägget nedan är skrivet på flighten mellan Stockholm och Istanbul, innan mellanlandningen vidare mot Bishkek i måndags eftermiddag.)

Då va det dags. Vi sitter här på flyget på väg mot Kirgizistan. Marika sitter närmst fönstret och läser i en bok om uthållighet, läser på och förnyar kunskap som hon resan besitter för att bli en ännu bättre coach gentemot sina adepter. Jag hyser en sån otrolig respekt emot denna kvinna, hon är stark, klok och ödmjuk.

Marika kom in i mitt liv för bara några år sen och jag kan idag inte tänka mig ett är utan hennes närvaro. Året vi möttes för fösta gången ”officiellt” va 2016 och hon höll en föreläsning om Swimrun. Ett möte va allt som behövdes för att veta att vi två skulle fortsätt umgås och bli nära vänner. Redan vid det mötet erbjöd jag nämligen mitt hem till denna resande äventyraren som hyrt ut sitt hem & nu mellanlanda hos sina föräldrar under besöket i Stockholm. Jag va och är som ni märker fortfarande imponerad av denna äventyrerska.

Nu sitter vi här. Ihopvikta eller nja okej vi har tre säten för oss själva och ingen av oss är särkilt långa. Jag är längst med mina 172 cm men är gammal truppgymnast från barnsben och den smidigheten har jag ändå förvaltat rätt ok. Nog om det.

Hur hamnade vi på detta flyg? I slutet av november kommer en fråga på messenger av en man som skickar en länk till tävlingen och en fråga om jag kan tänkas följa med honom på det här 9-14 dagar (och nätter!) långa självsupporterande bike-packning-tävlingen. Att cykla längst silkesvägen i Kirgistans berg. En 1 700 km lång bana med ca 28 000 höjdmeter. Mitt svar är: ”Ge mig 48 timmar.” Samtidigt som jag får frågan är jag i Tokyo på middag med mina kollegor under en av kvällarna under våran pågående virtual reality konferens klädd i klänning, klackar och med designer handväskan hängandes över axeln. Kontraster.

Jag skickar iväg meddelandet får ett svar om att anmälan öppnar 1 december så vi måste bestämma oss snart. Jag svarar, äter vidare och börjar genast fundera på vad det skulle kunna innebära. Är det ens säkert i Kirgizistan? Vad skulle pappa säga (ja, jag är pappas flicka)? Är det rätt människa att göra det här äventyret med? Vill jag? Klarar jag av det? Något inom mig har tänts & den lågan växer sig sakta starkare.


24 timmar senare har jag besökt UD-hemsida, googlat om landet, tävlingen och bestämt mig. Jag väntar ytterligare 24 timmar innan jag svarar. ”Ja, vi kör!” Sen kommer tystnaden. 24 timmar går innan jag får ett meddelande tillbaka: ”Förresten, jag kan inte. Ska nog flytta från Sverige i september så det passar dåligt.” Luften går ur mig tillfälligt men lågan inom mig har inte slocknat. Jag packar min väska, det är dags att flyga hem från Tokyo och konstaterar att jag ändå vill testa det här. Naturen verkar utöver otrolig och jag behöver ett äventyr. Min själ behöver ett nytt äventyr och jag älskar verkligen att cykla.

Väl hemma i Sverige har jag det klart jag ska köra tävlingen och jag har det självklara valet av partner. Marika Wagner, hon älskar äventyr och älskar cykling. Jag skickar länken med tävlingen och frågan till henne. Svaret kommer fort: ”Ja!” Ja nästan lite för fort för att jag ska tro henne så några dagar senare skickar jag frågan igen. Samma svar: ”Ja!”

Foto: Otto Norin

Vi är igång. Jag läser igenom hela tävlingsmanualen och blir lite yr av alla bokstäver (Marika borde läst den hon är bättre på bokstäver än mig) & jag återger informationen om antalet bergspass runt 4000 meter (8 st) längsta sträckan utan en by i sikte (300 km) och vi anmäler oss gemensamt.

Att förbereda sig för något sånt här går inte riktigt. Eller ja självklart kan man ut & cykla långt & testa på bike packning livet. Men tävlingen är också på hög höjd, berg som vi inte har hemma och för att bo i träna i ett lika de klimat krävs pengar och tid. Vi får helt enkelt fortsätta gneta på hemma, förlita oss på information kring hur vi reagerat på höjd tidigare och andas ut.

Whyoming – Foto: Kaori Peters 2016

Vi är båda extremt ödmjuka inför det som kommer. Snudd på rädda. Vi har tävlat långt och länge tidigare. Haft skavsår på obekväma ställen och ändå ”tvingats” till att fortsätta. Vi älskar att dela våra äventyr med andra lagkamrater och den här gången för vi göra det tillsammans inte med tre andra män vilket brukar va standard i Adventure Racing tävlingar. Tre män och en kvinna.

Marika och jag tävlar i DUO kategorin. Totalt tävlar 138 personer. I DUO finns 15 Duo Men, 8 Duo Mix och ja bara 2 i Duo Women, vi och några kvinnor från Tyskland/Schweiz. I SOLO finns det ytterligare 8 kvinnor. Alla ska vi ge oss ut på samma bana och ta oss an samma utmaning med samma mål. Att ta sig till målet med så lite smärta och problem som möjligt.

På lördag börjar tävlingen och jag är glad över att äntligen vara på väg och längtar efter start även om jag vet att det kommer bli 10 och kanske fler nätter utan ordentlig sömn kommer jag nog få det svårt att somna på fredagkväll efter racemötet.

Spänd av förväntan & ödmjuk inför bergen och dess vädergudar.

Håll alla tummar och tår för oss och följ oss via länken nedan:
https://srmr2019.maprogress.com/?bib=225B

Tack för ditt stöd och WOW till att du orkade läsa allt ovan! 🙂

Ciao!
//Sue Paz Thunström

Sue: SM-Fokus – Race rapport Linje SM och XCM-pepp!

Publicerat på SheRides.se – Team blogg: 24 JULI, 2019
Sue sammanfattar sitt Linje SM och hur det är att ge sig an en backe i Båstad efter en vår på Mallorca.

För några veckor sen körde jag (Sue) SM i linje. Ett lopp som passade mig bra och jag verkligen va nöjd med, efter en månad som cykelguide på Mallorca visste jag om mina styrkor och svagheter och längre backar är definitivt min styrka vilket jag också kom att uppleva under tävlingen medans jag vet att jag inte är så spurt stark.

Inför tävlingen satte jag upp tre mål:

  1. Bättre än förra året (Kom in på 19 plats 2018, läs om det här)
  2. Topp 15 placering
  3. Vara med och köra om en 10:e plats.

Man kan tro när jag läser de målen i efterhand att det är en efterkonstruktion för det är nämligen exakt så dagen blev. Jag hade inte tillräckligt många watts i benen för att hänga med “första klungan” upp för den berömda backen på andra varvet där alla visste att det skulle smälla även i år. Jag krigade mig upp och väl uppe så samlade vi oss igen och blev en liten andra klunga på ca 8-9 damer. Det ska sen visa sig att den så kallade första klungan inte blivit någon klunga utan några par och solo cyklister.

Linje SM 2019 – Foto: Kjell Bengtsson

För den siffernördiga så bjuder jag på mina siffror (för backen varv 2):
1 min = 393 W = 6,55 w/kg
5 min = 299 W = 4,98 w/kg
10 min = 259 W = 4,32 w/kg

Kort fakta om SM i Linje: 123 km och 1900 höjdmeter vilket för mig blev ca 4 timmars med en Normalized Power = 211 W (60 kg) = 3,52 w/kg. Ingen vilodag direkt.

I min klunga fanns iallafall min lagkamrat Alice Andersson som tog taktpinnen första delen och bjöd in mig och de övriga tjejerna till att jobba. Men då vi hade Valhall och Stockholm CK cyklister som hade andra tjejer längre fram va de inte sugna på att jobba för att komma ikapp och vi blev en liten grupp på 3-4 ibland 5 cyklister som tog förningarna. Vilket tyvärr gjorde att avståndet ökade. MEN en bit in i racet händer två saker.

Den första är att jag räknat fel på antalet gånger vi varit i backen (vi ska köra 8 varv) och får veta att vi minsann har en mindre gång kvar än vad jag tror. YAY!!! Dock hade jag kanske ändå gärna kört några varv till för att bli av med fler ur gruppen 😉 uthållighet är som sagt min styrka.

Det positiva nummer två är att vi även har en 10:de plats att köra om. Tyvärr vet jag redan innan att någon spurt finns inte så det blir bara att köra lite hårdare varje gång i backen för att försöka skaka sig av några samt ligga på Stockholm CK’s Hanna Johansson’s (Ja, en av mina närmsta vänner) hjul nedför Hallandsåsen på den motsatta sidan för att våga köra lite extra aggressivt utför och där med skapa en lucka inför sista delen in i mål. Från samma del av banan fick jag även tävlingens topp hastighet uppmätt på 72 km/h i det kurvig utförs partiet och ett QOM med mig hem. 😉

Sputen fanns inte (eller ja försökte inte ens) men en 14 plats blev det! Alice kom in strax efter på en 17 plats och WOW, vad kul det va att ha henne vid sin sida under dagen. Alice kommer med glädje, rutin och erfarenhet. Hon må va 10 år yngre än mig född 1995 men har nog cyklat mer än 10 år längre än mig och är en cykelförebild. Tack Alice för att jag fick dela den här dagen med dig och tack till Jonas Lundberg som stod för kvalitetssupport vid sidan av banan!

Glada och taggade cyklister innan start – Foto: Kjell Bengtsson

Nu är det bara några dagar kvar till SM i XCM och det är dags att ge MTB:n lite extra kärlek innan det bär av mot Dalarna för tredje gången den här sommaren. Finnmarksturen som är en del av Långloppscupen går av stapeln på söndag och har i år SM status och nästan hela Team She Rides kommer att stå på startlinjen! Otroligt kul och taggande! Nu kör vi!!

Rock n’ roll! 
-Sue Paz Thunström-

Sue: När livet tar en oväntad vändning x 2

Publicerad första: 23 Maj 2019 på Team Bloggen

I höstas kände jag (Sue) att allt va ”lite för mycket”.. jobb 4 dagar i veckan o sen skola 3 dagar i veckan, två resor med tidsomställningar; en backpacker resa till Australien och strax inpå en jobbkonferens i Japan. En kärleksrelation som inte fick sitt önskade slut o sen en till som tog slut innan den ens börjat?!

Det går fort när det går fort… sa säkert någon vis människa.

Guldmedalj & Kvalat till VM i XTERRA – Grekland 2019

Hur som plötsligt stod jag där med IKEA-påsarna runt fötterna i mitt flickrum hos pappa i Märsta redo att resa till Amerika med cykeln (..okej en av 5 cyklar som flyttat med mig). Tack Pappa för tålamodet!

Amerika. Ja, till Kalifornien dit planen varit att flytta.. ungefär nu men så blev det inte eller skulle det blir så? För väl i Kalifornien fick jag lite kontakter och hoppla hej så va CV:t uppdaterat och besök på ett IT-företag som jobbar med Hälsa bokat. Blev dock inte imponerad av jobbet utan fortsatte cykla, simma, springa, äta god mat och bara njuta av livet med mina fina vänner där. Efter nästan en månad va det (tyvärr) dags att vända hem.

Kalifornien Februari 2019
Foto: Kaori Peters

Men just ja! Jag hade mitt i allt panik-packande under januari månad visst hyrt ut min lägenhet i 3 månader!! (någonstans där jag höll på att springa rakt in i den berömda så kallade väggen..hoppla!) så något eget hem fanns det inte att åka till.

Mellanlanda i flickrummet för att sen bege mig vidare på nästa träningsresa och efter det börja ö hoppa lite nere i Sydeuropa under de kommande två månaderna för att hålla mig där solen va. Mallorca med Ingrid och Hanna, Fuerteventura, Grekland för XTERRA-tävling och ja slutligen Mallorca (igen) som nu har blivit mitt tillfälliga hem och även där jag jobbar.

Fureteventura Mars/April 2019
Foto: Otto Norin

Ja, jag hade ändå i farten redan hyrt ut lägenheten en månad till så varför inte bosätta sig där det va varmt o blir man (plötsligt!) erbjuden ett jobb som cykelcoach (läs guide) på en av sina favoritplatser så kan man väl inte tacka nej? När jag ändå inte kom hem med mitt planerade flyg (pga pilotstrejk) kunde jag lika bra passa på att flytta in i mitt nya hem för den kommande månaden.

Så här är jag och tycker att livet är rätt nice! Jobbar som cykelcoach på dagarna för VIP Cycling i Son Caliu precis utanför Palma (ca 75%) och är fortfarande IT-konsult på kvällarna (ca 25%).

#livetsliv #mallorca

Kommer hem i Juni och då djävlar ska det tävlas med en ny toppform samt ett glatt & lätt sinne!

Så summa summarum känner mig pepp på att fortsätta säsongen och se vad vi kan skapa tillsammans i laget! Milen finns i benen, pannbenet har det aldrig varit något fel på och laget är toppat med både gamla och nya stjärnor – vilken säsongsstart brudarna hemma åstadkommit!! Längtar verkligen att få tävlingspeppa snart igen!

Älskade Mallorca

Ibland måste man ta den där omvägen för just den där oväntade svängen kan leda till att man plötsligt finner sig själv och sitt lugn.

”pardon my French” men:

HELVETE VAD BRA JAG TRIVS MED LIVET JAG SKAPAT FÖR MIG!!

Kram Sue!

Följ Sue på Instagram: @metalheadrunner

Följ Teamet på Instagram: @sheridescykelklubb

Kontraster #brisbane # travel #australien

Just nu i Brisbane @ YHM Hostel Brisbane

Någon frågade igår varför jag bor på hostel och om det var för att leva billigt. Nej jag kan bo på hotel om jag vill, men jag vill inte. Kan hälsa att om man reser ensam så blir det väldigt ensamt om man bor på hotell (testade det i Guatemala). På ett hotell ska man inte störa varandra, här är utgångsläget att man vill störa andra för att finna nya kontakter. Lära sig av varandra och höra om andras äventyr. Lika väl när man går på ett företagsmingel uppklädd i klackar och blus och byter visitkort/Linkedin profiler så möts man i baren/lobbyn på ens hostel i sina slitna shorts och sneakers och byter messenger/instagram-uppgifter för att senare kunna mötas upp på nytt när man är i samma stad igen. Fancy restauranger och kostymmingel får vänta till Japan och Tokyo i slutet av November!

Tillbaka till gårdagen då, landade på flygplatsen vid 8-tiden. Flygresan från Kina kändes kort då jag nästan sov igenom större delarna och nästan missa både middagen och frukost. Tur nog vaknade jag till och lyckades få mina matbrickor genom att säga till i sista sekund, kunde blivit en smärre katastrof att bli utan mat för en som alltid är hungrig! Hur som väl framme gick passkontrollen så fort att jag knappt noterat att jag passerat den – fick INGEN STÄMPEL då jag hade löst elektroniskt VISA då kommer från ”rätt” del av världen! Hmm, måste försöka lösa den där stämpeln på vägen hem! #katastrof

Bild lånad från Visit Brisbane

Dumpade väskan i bagagerummet, fick info om att det skulle bli 9 grader över normaltemp under dagen och vårens hittills varmaste dag, drog på mig bikinin och tog ett dopp i takpoolen. Klarade av att va i solen hela 40 min i sällskap av min bok innan det började krypa i kroppen efter upplevelse törst. Tog en promenad slutade med att jag hyrt en city-bike och tänkte att jag skulle hitta lite lunch i närheten… över en timme senare parkerade jag motvilligt cykeln då det var mer än högtid för lunch *oppsie*

Hittade en riktigt trevlig restaurang med utsikt över floden och njöt av maten och bruset från omgivningen. Några timmar senare tillbaka på YHM började jag känna att det var dags att hitta lite sällskap för att prata av sig lite. Kina bjöd inte på så många pratstunder, teckenspråk, peka, översättningsappar och leenden va det främsta kommunikationsvägen där. Hur som tog mig ner till baren/lobbyn och det visade sig va perfekt timing för lite Jenga i format XML, mat och en pubrunda med ett rätt stort gäng från hotellet. Lika väl som att vi lyckades med att representera hela jordklotet lyckades vi också representera en bred åldersgrupp japp den äldsta va 67 och den yngsta 19. Jag fick både prata och DANSA något som jag verkligen längtat efter!

Väl tillbaka för att sova där vid halv 2, så insåg jag att jag inte bäddat min våningssäng och att alla andra i mitt rum soooooov gott förut om Belgisk jetlaggad tjej som kommit några timmar tidigare. Jag måste sett ut som Zoë när hon bäddar i soffan hemma med alla kuddar när jag snurra runt och runt i min säng, ja överslafen såklart för extra utmaning. Hahahaha!

En trött, glad och jetlaggad Sue vaknade iaf inte fören vid 10 och klockan han med att bli 11 innan jag klättrat ner och gett mig iväg på kaffe jakt. 🙂 Ganska bra att va jetlaggad hemma hade jag vaknat 7 oavsett om jag lagt mig vid 22 eller kl 4 på morgonen..

Yaya, nog med skrivande för idag nu ska jag boka mitt nästa boende, åkter till Noosa imorgon (hoppas få till lite cykling där) för att senare ta mig vidare till Fraser Island för att bli dansa med vargar eller ja iaf se på Dingos och njuta av vacker natur a la vita stränder.

Då nätverket här är ja som det brukar va när man rester….kasst! 🙂 Jag kan bara bjuda på de bilderna jag lägger upp på min instagram @metalheadrunner så följer du mig inte där redan gör det om du vill 🙂

Ha en grymt härlig lördag!

Over and out! //Sue

When all the fun stops?! #Traveling

”What will you do when all the fun stops?”

En vän till mig fick precis den frågan på en dejt, han förstod inte frågan alls och tjejen kollade på honom och förtydligade med ”Ja när du ska bli vuxen?” Mannen i fråga har passerat 30 och är en av de lyckligare själarna jag känner. Han reser jorden runt i jakt på nya äventyr, jobbar som guide lite här och där och får ihop så där lagom mycket pengar för att det ska gå alldeles utmärkt.

Nu när jag skriver det här inlägget är jag i Kina på en 14 h mellanlandning på väg till Brisbane, Australien. Klockan är 09:00, det är torsdag morgon och jag har satt mig i en hotell Lobby med min dator för att skriva av mig lite, jag dricker en Coca-Cola för att försöka vakna till (klockan är 03:00 hemma i Sverige) samtidigt som lite härlig piano musik vaggar mig…haha!

Hur som, citatet ovan kom tillbaka till mig under flygningen och även om jag vet att det finns MÅNGA människor som inte skulle göra det jag gör idag dvs förlänga sin flygning med +7 timmar för att ta nästa flyg till sin slutdestination bara för att få en till stämpel i passet och samla lite mer kulturell erfarenhet så blir jag ändå förvånad. Hur man kan ha inställningen att ”allt det roliga ska ta slut” och att man ”måste bli vuxen”? En annan vän sa för några veckor sen att de som verkligen ÄR VUXNA är dem som vågar vara barnsliga och jag är beredd att hålla med. Oavsett så passar det synsättet mig. Jag är vuxen jag har passerat 18 år och jag har ansvar för mig själv. Jag betalar skatt och röstar vilket också borde göra mig till en ok samhällsmedborgare.

Gdansk, Polen – September 2018

För mig är lyxen med att vara just vuxen att man får välja själv, om jag vill åka till andra sidan jorden två gånger inom loppet av en månad så gör jag det! Om jag vill leva på nudlar några veckor (ironi då jag är i Asien just nu) för att jag köpt resor för mina pengar så gör jag det. Jag får ta ansvar för mina val och för min lycka. Jag har valt att ha ett arbete där man inte behöver jobba med sitt ”riktiga” jobb fulltid, där man får ta tjänstledigt så mycket man vill. Sen får jag räkna på de kronorna jag har för att få dem att räcka till så mycket upplevelser som bara är möjligt och vissa kostar faktiskt inte mycket alls, tex att slå upp ett tält i skogen med en vän och sova ute.

Backpacka på andra sidan jorden är dock inte gratis men gosh vad skönt och kul det ska bli med semester! Min förra oplanerade semester (inget tävlande och inga strukturerade träningspass!) va över förra julen tillsammans med min syster Alex på Sri Lanka, vi hade två veckor av paus, standhäng, läsa böcker, lite surf och yoga. Den här gången reser jag ensam och det känns otroligt bra det med, vad jag ska göra är inte spikat men i väskan finns det löpskor, cykelskor, sim-prylar och ja närmare 4 böcker att läsa.

Så vad är viktigast för dig? Vad gör dig lycklig?

Jag vet iaf att jag inte tänker låta the fun to stop, resandet och tävlandet är viktigt för mig och jag tänker fortsätta att göra det så ofta jag bara kan. Lika väl är mina vänner och min familj otroligt viktiga för mig och jag tackar dem ödmjukast för att de låter mig vara som jag är, utan att komma med pekpinnar om att växa upp.  Okej mamma vill att jag ska låta håret växa ut igen och nu är det kortare än någonsin. (Förlåt Mammi, men jag vill ha det så här!) Sen när det kommer till vänner tror jag iofs att man väljer att umgås med de människorna som ger en energi och accepterar en så som man är.

 

På tal och människor som ger energi!! Fått några fina meddelanden de senaste dagarna från andra starka kvinnor som följer mig i sociala medier och jag kan bara säga TACK! En av anledningarna till att jag delar mycket av det jag gör är just för att inspirera andra till att våga, skapa energi och för att visa att man ska ta för sig av livet! Fortsätt med det och super tack för hjärtlig-feedback!! Blir alldeles varm 🙂

Ska försöka (först sova och sen) skriva ikapp lite här i dagarna om de sista tävlingarna (Cykelvasan & Adventure Racing i Danmak) och PT-utbildningen som jag för närvarande gett all min fritid till sen i mitten av augusti.. men det förutsätter att jag inte har allt för kul och får lite tid över 😉 & självklart ska vi få till en liten uppdatering av det här pågående äventyret!

Ha en härlig torsdag så ska jag ta och ge mig ut i Guangzhou och se vad den staden har att erbjuda en dimmig torsdag i oktober.

Rock n’ run! //Sue

Race Report: 6:A på SM i XCM – Jag vill & Jag kan!

De senaste dygnen har verkligen varit omtumlande men som man brukar säga allt löser sig alltid till slut och det gjorde det även den här gången… känslor, pyspunka, nervositet och glädjetårar.. men tillbaka till ungefär där jag slutade förra blogginlägget i torsdags..

VARNING FÖR ETT LÅÅÅÅÅÅNGT INLÄGG 🙂

Tidigare i veckan valde jag att lämna Naturkompaniet Pioneers, laget jag tävlat med i Adventure Racing de senaste två åren – det var ett känslosamt beslut med dags att ta, både för mig och för laget. Jag önskar er all lycka och tackar för de minnen vi skapat tillsammans de här åren. MEN det beslutet va början till slutet på en ”era” och starten på något nytt. Stort tack Naturkompaniet och alla andra sponsorer kopplade till laget för ert stöd de här åren!

Så i torsdag efter att ha badat klart för dagen, bloggat, ätit upp en av glasslådorna som fanns i frysen (karamell/jordnötter/salt), packat klart väskan, sett lite netflix och gjort mig i ordning för att sova visade det sig att det var dags att vända blad och fokusera 100 % på det jag längtat efter SM i långlopp!

FREDAG

Låter väldigt luddigt ja men igår när jag när jag vaknade var det i alla fall som att jag såg världen med lite nyktrare ögon. Lättad över att få fokusera på bara MIG och bara på ett lag [Team She Rides]! Självklart fick lugnet inte stanna så länge, för ungefär samtidigt som jag vaknar så ringer Jessica som jag ska åka till SM med och berättar att hundvakten ställt in och att Jaime måste stanna hemma. Det betyder att vi står utan meck, pepp/support och det viktigaste om man ska köra 3,5 h i värmen ”LANGARE” av vattenflaskor! Lätt panik uppstår, jag ringer Alex (syrran) som inte svarar och sen vidare till mamma. Hon säger att hon kan packa direkt, vilket hon gör och ställer sig stand-by för följa med om det ska behövas – Tack Mammi! Mamma är dock inte så van vid tävlingar och lagning så vi jagar vidare och tillslut så visar det sig att vi kan få lagning via Team HiQ, pehu!

Några timmar efter tidsschemat sitter vi äntligen i bilen mot Motala, ja mitt i Stockholms trafikkaos…då Essingeleden står still söder ut pga en olycka. Vi trixar oss igenom stan och kommer ut på E4:an.

Väl framme i Motala vid 18/19-isch hämtar vi ut nummerlappar, åker till huset vi hyrt, kör vårt väckpass på cyklen, handlar mat, Jessica lagar mat (min proffsgren = att få andra att laga mat till mig 😉 ), jag fixar Maurten flaskorna inför morgondagen, vi äter middag (21:30 !!), diskar och går för att sova (23:30!!). Båda glada och pepp inför morgondagen! Jag = nervös..men på ett bra sätt!

LÖRDAG! 

Klockan ringer 6:30, samtidigt kommer ett meddelande från Caroline (ak Hjälten! ak. Ordf She Rides CK) som säger att hon är på väg till Motala för att langa till oss!!! Överlycklig somnar jag om 27 minuter till då det innebär att vi har egen lagning och inte behöver synka ihop oss med HiQ laget, Henrik Sparr & Calle Friberg’s lagning. [De kom 4:a resp. 5:a idag!! GRATTIS!]

Väl vaken vid 7, inser jag att jag som vanligt innan en tävlingsstart drömt mardrömmar… yay! Men det ska inte få hindra mig utan jag stoppar in hörlurarna i öronen och lyssnar på Avicii – Without You, slänger upp ett insta-story inlägg och studsar (sömnigt) upp ur sängen och in in köket där ”Clarenskan” redan fixat kaffe och ställt fram frukost! #kärlek!

Vi äter upp, byter om och åker till starten! PEPP & Lite mer nevös – fortfarande positiv sådan!!

Väl framme så lyfter jag ur min cykel och inser att framhjulet är mjukt…väldigt mjukt…jag pumpar upp väntar lite och mäter lufttrycket igen och konstaterar att jag har pyspunka! Lätt stressad tömmer jag däcket på luft, klämmer ihop det, fyller på med stans-vätska (jag har slanglöst), pumpar upp (till poff x2 tänker på Ingrid som älskar ljudet av att stansa däck) och vi drar ut på uppvärmningen. Väl tillbaka från uppvärmningen klantar jag mig med pumpen (nervös-stressad-inte-positiv-sådan-nu) när jag ska mäta lufttrycket och släpper ut lite luft av misstag och får för mig att däcket fortfarande läcker. Där med beslutar jag mig för att pumpar upp däcket rätt hårt för att OM det läcker så kanske jag hinner en bit ändå. Går till starten. Möter Caroline, berättar vad som hänt och hon meddelar att hon tar med pumpen ut på banan. Ni kan gissa om jag va nervös tidigare så är jag väldigt tyst och allvarlig nu.

Starten skjuts på 7 minuter…jag blir tystare.. känner att ett toabesök (modell inte-kissa-i-buske-nervös) vore trevligt/skönt, kollar på Caroline o börjar dividera om att få en ny vattenflaska hon kollar på mig och säger ”Du går ingenstans och det du har i flaskan räcker”. TACK CAROLINE IGEN!

9:38 – Startskottet går, klungan hänger ihop, jag hamnar bakom ”fel” hjul in på den första tekniska stigen och tappar några meter på klungan men tränger mig förbi (studsandes med mitt hårda framhjul) och är snabbt ikapp igen. Klungan samlas, tempot ökar och plötsligt är vi nedanför första stigningen och något händer (!) bergs-spurt-pris lockar cyklisterna att öka och jag kollar ner på mina ben men inget verkar hända här…jo alltså jag rör mig framåt men de andra försvinner uppåt. Jag funderar vart mitt pannben är och vad mina wättzzz (cykelnörderi) tagit vägen och flämtar till två herrar som sitter vid toppen av backen att jag vill reklamera min kropp och mitt pannben. Bara ynka 23 minuter av tävlingen har passerat och det enda jag vill är att kliva av.. NU!

Men väl där uppe lyfter jag blicken och lite längre fram så ser jag två klungor, den främre på 5 cyklister och en annan på 2 eller va det kanske 3 cyklister. Jag får lite ny energi och inser att jag inte är sist (av 13 elitdamer) och att det bara är att stå på utför nu en stund & det kan jag! Så snart är jag ikapp det andra gänget och tävlingen är igång.

Resten av tävlingen är en jakt…i att plocka placeringar och i att lägga avstånd till de (få) jag passerar bakom mig. Något som gör att pulsen konstant är hög och ligger på tröskeln konstant men väl framme efter ja precis sekundera under 3,5 timme (3:29:52) så når jag målet som sjätte (6:A!!!!!) cyklist och får veta att Jessica vunnit spurten mot Fanny Kjellqvist och där med också plockat hem 4:de platsen till laget! WOHO!!

Lyckliga, smutsiga och med glädjetårar i ögonen sätter vi oss i bilen tillbaka mot Stockholm! Vi gjorde det – trots att inget ville samarbeta en stund och att våren varit turbulent eller ja de senaste åren så lyckades jag ta säsongens mål att vara i bland de 10 bästa damerna i Sverige på Långlopp. Då skolan drar i gång i Augusti så kan jag inte försvara min placering i tabellen i Långlopps cupen men så får det va för nu är det dags att utmana huvudet både på jobbet och i skolbänken. Blev befordrad förra veckan och har bestämt mig för att certifiera mig som PT i Snorsport ak Konditionsidrott! Så hösten är minst sagt fullbokad..ja fram till sista oktober iaf 😉

Summa summarum, mitt första år som cyklist är snart slut, jag har lärt mig massor inför nästa år och att avsluta säsongen med SM i XCM som näst-sista tävling och ta med sig en 6:e plats hem från det i ett galet starkt startfält är inte fy skam utan faktiskt riktigt d@vla bra! Kort och gott = Jag är stolt över mig 🙂

Trött och skitig Power Woman efter målgång vink!

Nästa vecka kör jag Cykelvasan med de andra tjejerna i Team She Rides och efter det är det bara hem, och packa om väskan för efter det åker jag till Danmark. På tisdagen tar jag nämligen flyget till Köpenhamn för 40-60 h Adventure Racing tävlingen Yeti Challenge som ”tjejen” (en stark sådan 😉 ) i ett danskt lag. JA, Adventure Racing tänkte jag inte sluta med om det va det ni trodde där i början. Nej nej, jag tänkte bara va ”frilans” Adventure Racer. Jag tror det kommer passa mig bättre då jag vill tävla mycket, behöver friheten och känner att det är dags att lära sig mer av sporten genom att tävla med andra lag.

Tack till er alla som peppat och skickat grattis meddelanden det betyder massor och det höll på att vi ”gråtfest” här hemma ett tag!

Nu ska jag sova för imorgon bär det av på lång-racer-fin-tur till Torö eller något liknande med lite vänner.

KRAM & Nattis!!!

//Sue ak @metalheadrunner

…hänt sen sist & på lördag smäller det – SM i XCM #1572

Äntligen är det dags för SM i min MTB-gren, XCM! Där är som ni kanske förstår Långlopp (!) också kallad MTB Marathon när det kommer till cykling så är distansen lite längre än ett löp-maraton och just den här tävlingen är 80 KM och går av stapeln i Motala på Lördag! Läs mer om tävlingen på arrangörens hemsida och är du sugen så går det fortfarande att anmäla sig till motionsklassen, 1572challenge.se.

0s4a2851

För att komma väl till förberedd till SM har jag spenderat både tid i min soffa men också med att flänga vidare runt om i Sverige för att just träningstävla. Förra veckan satte vi oss i bilen och styrde ner till Malmö för att härda benen och känna puls på racern under Ringeloppet, ett bra arrangemang med en starkare line-up av tjejer på startlinjen än SM i linje då våra grannar i Danmark satte sig i bilen och såg till att hämta hem vinsten. Både Hanna Johansson & Nathalie Eklund som tävlar för She Rides CK gjorde starka lopp i första klungan. Hanna missade dock spurten efter att ha blivit utträngd på åkern (då tjejen framför va på väg att krascha) precis innan det drog ihop sig för spurt strid. Trist!

IMG_4236

Jag insåg att min icke-rävighet inte va till min fördel och bestämde mig för att lägga mig längst fram tillsammans med en Danska-Vicky i orange/svart som också hade ”hemlängtan” efter att några andra brudar gjort att vi tappat första klungan. Så varv på varv på varv låg hon och jag och några andra tjejer (läs typ 2) längst fram och drog hela klungan. Typ så här såg det ut mest hela tiden.

ringen_01

ringen_7

Men SKÅNE är vackert och hem därifrån fick jag med mig 9 timmar var av 6,5 timmes propaganda cykling. Både med starka herrar som Victor Hedin o Richard Larsén men också med riktigt starka damer som på bilden nedan från cyklingen hemåt i söndags med Petra Dolejsova & Nathalie Eklund.

Hanna Johansson satte på sig She Rides tröjan igen och tog revansch på spurten och körde GP:t i Malmö innan hon mötte upp oss i med bilen så där 10 mil längre norr ut.

IMG_4275

Här hemma har jag spenderat väldigt mycket tid på cyklarna men även fokuserat på att bada och simma lite för ovanlighetens skull och ett pass inlines har det även blivit. Varför inlines? Jo, om några veckor åker jag ner till Danmark i hopp om att plocka hem vinsten i en Adventure Racing tävling (Yepp yepp!), läs mer om tävlingen på Yeti Adventure Challenge. Jag kör MASTER klassen tillsammans med mina 3 danska herrar, Erling, Lars och Emil. I laget som de förövrigt döpt till ”Sue and the Powerpuff Girls” helt rimligt! 😉

IMG_4024

Oavsett hur sommaren slutar kommer jag nog ändå mest minnas den såhär, brygghäng med Zoë;

IMG_4313

eller….simmandes med Nathalie eller annan Power Woman eller Power Man!

IMG_4144

..eller kanske mest så här… på väg till eller från bad instagramandes… #opps! #busted

sue_djurgården

Ha en fortsatt fin sommar och hoppas du inte lider allt för mycket i värmen – jag älskar den men Zoë kämpar lite stackarn, inte lätt att va en snart 12-årig svart skrutt i den här värmen.

Over and out! Vi ses på startlinjen på lördag om inte Wish me luck!

//Sue ak. @metalheadrunner

Från Fjällturen &hotellsängar till 14h träning i AR och sova när det är sol..

Funäsdalen och Fjällturen, så otroligt vackert och så mycket att göra (simma, springa, cykla, paddla, vandra, bada, pausa, äta……), synd att jag inte hade tid att stanna här längre men jag insett att Sverige inte är så stort och det går faktiskt fin fint att köra upp till Funäsdalen för bara ett par dagars paus från Stockholm.

På plats i Funäsdalen så bodde vi på Hotell Funäsdalen där vi blev ordentligt ompysslade med god mat och en väldigt skön kudde, att jag hade lite för mycket i huvudet dagen innan tävlingen och sov dåligt kan jag inte beskylla sängen för för den ville jag nämligen inte kliva upp ifrån. Men när vår väns dotter Bella bjuder in till morgondopp i sjön kliver man gladeligen upp och går ner o tar ett friskt dopp innan frukosten.

Uppladdningen med dessa och de andra tjejerna i She Rides CK & Community göra att jag sladdar in mig på en 4:de plats efter vår egen Team She Rides Marika Wagner som tar bronset efter Hanna Bergman (silver) och Jennie Stenerhag i Sverigetröjan (guld).

Men efter att ha haft en drömmig långhelg i Funäsdalen så var det dags att vända hem igen för att jobba sina sista två dagar innan man semestern från kontorsjobbet började.

Mina första två semesterdagar från kontoret har hunnit innebära 17 timmar aktivträningstid, hur gick det till på bara två dagar?

Jo, man börjar med en lång drömmig landsvägstur men en vän självklart med dopp! & dagen efter toppar man det med ett 14 timmars träningsdag i Adventure Race träning #multisport. Som bjöd på både MTB, SwimRun och Packraft paddling så skrapar man ihop timmarna rätt fort men det innebär också att fredagen blir att sova på dagen 😉  Mer om den träningen i ett annat inlägg 🙂

För ett par veckor sen spelade vi in ett inslag för SVT SPORT och det sändes i onsdags! Så kul att se att det vi jobbar hårt för får lite enligt mig välförtjänt TV-tid. Så under tiden jag var ute och cykla han jag med att bli #kändfråntv, skämt&sido självdistansen är det inget fel på, se inslaget!

Nya tjejstallet vill förändra MTB-världen – SVT SPORT

Ha en fortsatt fin helg! och glöm inte att ta time out då och då! Min fredag (ja hela eftermiddagen och kvällen) spenderade jag som nämnt i soffan – halvt sovandes ofantligt trött efter de senaste dagarna.

Inga tävlingar i helgen utan bara tid till att landa och ladda om, kanske dammsuga och våttorka det där golvet och träffa FAMILJEN!

Idag cyklar jag till Pappa för middag med mina Systrar Alex & Dempa och Pappsi såklart – det ska bli riktigt härligt!

Veckans ord: Drömmig!
Veckans träningsform: SwimRun – oj vad jag saknat den friheten!
Veckans kom-i-håg: Bikinin i ryggfickan på cykeltröjan!
Veckans låt: No Rain – Blind Melon man får sova även när det är sol ute – det gör jag. Faktiskt JÄTTE OFTA!

Ciao! //Sue

PS. Bild från Fjällturen på några av de brudar som gör att jag älskar det jag håller på med!

Frisk luft, paus och fjäll står (ÄNTLIGEN) runt hörnet! #Fjällturen #Fjällhotellet

I helgen valde jag att stanna hemma och vila upp mig. En av anledningarna till att det blev just vila en den helgen va inte bara för att kroppen inte ville utan även för att jag har något viktigare som står runt hörnet. Här gällde det att tänka kvalité istället för kvantitet. Semester och tävling med laget = kvalité!

Som jag längtar till Funäsdalen. Den här veckan smäller vi av Mörksuggan genom ett kortare besök i Rättvik.

MEN Nästa vecka efter bara tre dagars jobb drar vi! På onsdagen direkt efter jobbet tar vi bilen packar den full med härliga brudar (ja såklart från Team She Rides) och vänder upp till Funäsdalen och Hotell Funäsdalen för den perfekta (bortskämda) uppladdningen innan Fjällturen.

Hotell Funäsdalen har valt att satsa på såna som oss som både vill ut och leka i skogen men också tycker om att bo vackert. Ett hotell som för mig signalerar kvalité vilket jag och min (efter helgen lite piggare) kropp ser otroligt mycket fram emot! Att få andas fjälluft, äta god mat och få pausa innan vi kör på igen med maxpuls till helgen 😉

Än är det inte försent att anmäla sig så kom upp och häng med oss!

Vi ses där! //S

Hotell Funäsdalen & Fjällturen

Svettiga & smutsiga drömmar.. #lidaloop #sm

…nej alltså vill du läsa om sex o sånt har du kommit fel. Den här bloggen handlar om cykling och om hur jag drömmer om de tävlingar som varit och som kommer.

Foto: Lina Bylund

Lida Loop
Lida Loop för två helger sen va en smutsig eller mer korrekt en svettig och dammig historia. Flera dagar efter målgång lät det fortfarande som att delar av laget led av någon form av KOL-hosta. Men hårt arbete och envishet ger resultat. Jag tappade första klungan redan i startbacken men körde på bra och hade en enda tanke med mig ”jag kör så hårt och så länge det går, när det inte går längre får jag rullar i mål”. Sagt och gjort, jag körde hårdare än på Lidingö MTB och slog nya pulsrekord och lyckades med min post-Afrika kropp ta mig till en 8:de plats efter att ha tappat 7:de platsen till Anna Lundin med bara några km kvar till mål.

Hur som helst extremt nöjd med min insats och vad min kropp levererade under dagen!

Foto: Lina Bylund

& ser vi till laget så gjorde vi en ännu bättre dag, Marika & Ingrid visade hur man genom fin lagkörning ”lätt” kniper en bromsmedalj i ett som vanligt hårt och tufft startfält! Starkt jobbat brudar!

Foto: Lina Bylund

Foto: Lina Bylund

SM Linjelopp

Idag är det dags för SM i linje, ibland går det fort.. från att aldrig ha gått i mål på en landsvägstävling (första avbröts pga olycka (inte jag) och den andra va Nationaldagsloppet som jag bara körde 2/3 av) så står jag idag på startlinjen till SM och känner mig ändå hyfsat förberedd.

De senaste veckorna har jag spenderat en del mornar tillsammans med Ingrid och våra vänner i Stockholm med att ladda ur allt vi har så där klockan 6:15 runt Djurgården #morningspins0615 eller på Lidingö. Börjar känna mig rätt trygg på och bekväm på min Scott Foil, det är minst sagt annorlunda att trycka på allt vad man har på asfalt än i stökig skog men shit vad jag ÄLSKAR båda formerna av cykling!

Foto: Klas Nordentjell

Banan som bjuds på idag är lång….ja hela 123,2 km och kuperad sådan med många höjdmeter, något som definitivt kan passa mig och Ingrid fin fint.

Mitt mål är att hamna på den övre sidan av resultatlistan så om vi är 50 som startar så känns målgång och topp 25 trevligt. Vi får se vad dagen har att erbjuda mer än det självklara, smärta, svett, höjdmeter (ca 2000 positiva..) och Skåne-vindar.

Önska mig lycka till!

Foto: Klas Nordentjell

POST-SM Linjelopp

Efter som jag inte lyckades klicka på publicera knappen mitt i allt preppande på lördagen kommer här en kort summering av lördagen. Lycka, smärta, blåst, backe, svett, utförsåkning, illamående, glädje och pannben.

En lång dag i sadeln (som satt lite för långt ner och gav ordentlig smärta i ryggen…) slutade med målgång & en topp 20 placering! Ja, 19 plats efter en dag med mycket känslor, bra lagarbete och trevlig stämning i den grupp jag cyklade med större delar av dagen. Jag är extremt nöjd med mitt resultat och min insats och imponerad över Ingrid som vågade satsa och satt med i andra klungan en bra stund innan det blev solokörning innan klungan efter plockade upp henne. Hon gick i mål som nummer 13 efter att ha vunnit sin klungspurt. Grattis bruden, starkt kört!

Nu tar vi några dagar i Stockholm och kör Finnboda GP imorgon som ett hårt träningspass innan vi laddar om och beger oss till nästa Långloppscup tävling i helgen denna gång ska vi till Eksjö och köra Ränneslättsturen.

Foto: Erik Wickström

Bike on! // Sue